Tittade in till Rozie’s Corner…

…och kommenterade lite. Lite och lite, förresten…ganska mycket, för att vara helt sanningsenlig. 😀 Den kommentaren blev så lång att jag tyckte jag kunde göra ett eget inlägg av den.:) Det handlar om utomkroppsliga upplevelser.

Ja, någonting i den här vägen handlar kommentaren om

Ja, någonting i den här vägen handlar kommentaren om

Ut ur kroppen upplevelser – har du någon gång upplevt detta? frågar Rozie. Och det har jag ju!

Jodå, en ut-ur-kroppen-upplevelse har jag faktiskt råkat ut för som 14-åring. Men den var av det mera plötsliga slaget och föregicks inte alls av den typen av förnimmelser som beskrivs här.
Flera år senare läste jag i något sammanhang att ”i ögonblick av inbillad eller verklig livssfara kan s k spontan astral projektion förekomma”. Och det var precis vad som skedde i mitt fall. Dessbättre var det varianten ”inbillad livsfara” som gällde. 🙂

Händelserik Valborg

Jag och en polare försökte lifta hem till Säter i södra Dalarna efter att ha tillbringat en Valborgsmässoafton hos en kompis i Dala-Fäggeby och kollat på de spektakulära fyrverkerierna vid Dalälven.
När vi skulle hem visade det sig att den lilla grusvägen som utgör en slags ”tvärförbindelse” mellan Fäggeby och Säter inte alls var trafikerad, så vi beslöt oss för att istället lifta via Hedemora och se om det möjligen fanns någon Säterbo som roade sig med att åka den s k raggarsvängen i stadens centrum och som vi kunde tänkas få skjuts hem med.
Vi fick snabbt lift och befann oss utanför Folkparken i Hedemora, där en armada med raggarbilar stod parkerade. Min polare (som är Kräfta och därmed ytterligt känslig för aggressiva vibrationer) var inte alls road av att kontakta företrädare för den motorburna ungdomen, men jag, som saknade hans antenner, lugnade honom och tog likafullt kontakt med folk i bilarna invid folkparksparkeringen.
Dessvärre skulle de inte vår väg, så det var bara att fortsätta in mot centrum. På väg genom den lilla träddungen utanför folkparksentrén, råkade jag av misstag kasta iväg en liten sten så olyckligt att den träffade en av de kulörta glödlamporna vid entrén. En av de småfulla raggarna från Sandviken upphov sin stämma och morrade: -Titta på den där djäveln! Nu kastar han sönder lampor och sen får vi skulden!

Äventyret börjar

Ett hotfullt mummel hördes och detta var droppen för min Kräftpolare. Han försvann som en blixt. Jag ämnade dock inte låta mig jagas på flykten, utan gick stolt vidare med högburet huvud, ända tills jag hörde ett flåsande bakom mig och en snubbe i grå polotröja, med fet lugg hängande i pannan, rusade ikapp och gav mig en smärtsam spark i njurtrakten, vill säga. Då tog även jag till flykten. Eller försökte, åtminstone. För han var snart ikapp igen och gav mig en andra spark. Tredje gången han försökte hade jag fått nog, vände mig om och slog i blind förtvivlan till med vänstern. En skärande smärta i knogen skvallrade om att jag träffat hans tänder. (Ett smalt, vitt ärr där vittnar fortfarande om episoden). Men i och med att jag stannade upp var förstås resten av gänget över mig. Och det var i det här läget som jag fullt och fast trodde att mitt liv skulle ända där och då.
Plötsligt var det ungefär som om någon hade sagt ”Klipp från kamera 1 till kamera två…NU!” inne i skallen på mig, för i nästa sekund var mitt medvetande förflyttat till ett helt annat ställe. Jag stirrade rakt upp i en stjärnhimmel!

”Shit! Det där är ju jag!!”

Eftersom det hela var så chockartat, lade jag aldrig märke till huruvida jag hade någon slags kropp, eller om det bara var själva medvetandet som var ute och flög, s a s. Hur som helst ”rullade jag över på mage” och kunde konstatera att jag såg jord, träd och hus, varav en del var upplysta, under mig.
Jag ”zoomade in” och fick syn på ett gäng människor som höll på med något därunder. Jag zoomade in ytterligare och minns att jag tänkte: ”Vad gör dom? Sparkar dom på en säck på marken, eller..? Ytterligare inzoomning gav vid handen att det inte var en säck som sparkades runt, utan en människa! När jag kom ännu närmare, kunde jag dessutom identifiera människan ifråga. Om det hade varit idag, med vår tids språkbruk, skulle jag utan tvekan ha tänkt: ”Shit! Det där är ju jag!!” I samma sekund var jag tillbaka i kroppen och hörde en av mina plågoandar säga:
-Jag tror fan att vi har sparka ihjäl han! Bäst vi sticker innan snuten kommer!
”Ja, gör det! tänkte jag där jag låg och spelade så död jag kunde. Men så kom jag att tänka på snubben som förmodligen fått minst en tand utslagen av mig. Vad skulle hans avskedshälsning bestå av? En spark rakt in i mitt oskyddade ansikte, kanske?
Dessa tankar oroade mig så till den grad att jag inte pallade att ligga kvar längre, utan med kroppen full av adrenalin och överlevnadsbegär snabbt kom på fötter och slog mitt personliga höjdhoppsrekord när jag flög över ett stängsel som omgärdade en gul tegelvilla med upplysta fönster.

Egen OBE (Out-of-the-Body-Experience)

-Han lever, tjöt någon harmset bakom mig.
Jag rusade uppför trappen och hamrade ursinnigt på ytterdörren till villan. En skrämd gubbe i morgonrock gläntade en aning på dörren och när han såg att mobben nedanför tydligen nöjde sig med att hötta med nävarna och ropa okvädningsord, innan de gick mot sina bilar, vågade han till sist släppa in mig. Jag fick mina lindriga blessyrer omsedda och kunde konstatera att förutom ett par skruppsår och sabbade nya Lee-jeans (hål vid ena knäet) så hade jag undkommit med blotta förskräckelsen.
Och på plussidan kunde jag dessutom konstatera att jag inte i fortsättningen behövde sätta min tro på utomkroppsliga upplevelser till andrahandsberättelser. Nu hade jag en egen! 🙂

Ojdå, blev lite långt, det där! Sorry; got carried away, sort of! 😉
Ha det, Rozie!
Läs även andra astralpromenerande (?) bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Om Sam Zodiac

Jag är 67 år och frånskild, numera i en ny, varm relation. Jag bor i Barcelona sedan en tid tillbaka och har med stort intresse strövat runt i stadenn med dess trånga gränder, uråldriga historiska byggnader och konstverk och med iPhone-kameran ständigt skjutklar. :) De senaste fem månaderna har jag emellertid återvänt till Sumpan (Sundbyberg) väster om storstan, där jag arbetade som bussförare på 70-talet. En del är sig likt, men inte speciellt mycket. :) Mina intressen framgår ganska tydligt av bloggens innehåll; Utveckling, såväl på det personliga/spirituella planet som det globala.New Age, astrologi, Illusioner, foto samt drogdebatten, där jag efter bästa förmåga drar mitt strå till stacken för att försöka skapa opinion när det gäller att legalisera den växt som så småningom med stor sannolikhet kommer att rädda vår miljö och ge biverkningsfria, effektiva mediciner- hampan! Såväl den industriella varianten som den indiska.
Detta inlägg publicerades i 1960-tal, Allmänbildning, Astrologi, Ändrade medvetenhetstillstånd, Bloggning, Bloggosfären, Egoorienterat, Fadäser, Förändring, Grafik, Horoskop, Känslor, Kräftan, Kuriosa, Livet, Mindblowing, New Age, Nostalgi, Nyandlighet, OBE, Ockultism, Oförklarat, Paranormalt, Perception, Personlig utveckling, Rekord, Resor, Rozie, Själen, Ungdom, Varseblivning, Vänner och märktes . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Tittade in till Rozie’s Corner…

  1. Magnus Berg skriver:

    Jag har åtminstone tre böcker i ämnet nära-döden-upplevelser. Jag köpte den i 20-årsåldern för att försäkra mig om att inget helvete existerade efter döden. För då är det ju dumt att ta livet av sig.
    Tyvärr är böckerna skrivna av amerikaner om amerikaner, och de är ju oftast vidskepliga. Dessutom kommer jag inte ihåg så mycket av det som stod i böckerna förutom det viktigaste, att inget hemskt händer när man dör.
    Vissa teorier menar på att det är syrebrist i hjärnan som framkallar olika tunnelsyner. Och de som träffar gud under ”resan” brukar vara religiösa. Men hur just utanför-kroppen-grejen förklaras har jag inget minne av. Men Sam, du kan få min böcker om du är intresserad. Mitt intresse för böckerna har kallnat i och med att jag vet att helvetet är här på jorden och det kan bara bli bättre.

  2. Rozie skriver:

    OJ! Vilken spännande berättelse! Du beskriver verkligen detta “fenomen” på ett mycket detaljrikt och målande sätt! Var så jag satt och höll andan av spänning! 😉
    Först NU pustar jag ut! “Phuuiiih!” 😀

    Jag vill samtidigt tacka dig innerligt att du ville dela med dig av din fantastiska upplevelse, och jag förstår att den måste ha satt ett djupt intryck hos dig. Det som sker är något helt fantastiskt, och är få förunnat att ha upplevt detta. Vidare så är det ju så att många av dem som upplevt något vågar inte berätta, då de är rädda att inte bli tagna på allvar. Först när man själv fått uppleva detta så förstår man…

    Varma kramar! // Rozie

  3. Sam Zodiac skriver:

    Magnus:
    Klart jag är intresserad, Magnus! Jag utökar gärna mitt ockulta bibliotek! 😀
    Du kan ju i o f s ha rätt i att vandringen i jämmerdalen är att likna vid ett slags helvete, men är det inte intressant att kunna få en ungefärlig uppfattning om vad du kan gotta dig åt efter denna helvetestripp, haha..?

    Rozie:
    Kul att du gillade storyn och översåg med att jag totalt lät berättarglädjen ta överhanden! 😀
    Fast jag vet inte egentligen hur pass unikt det här med OBE är. Ganska många lär ju ha upplevt fenomenet idag, när man kan vara kliniskt död och återföras till de levandes skara med hjälp av avancerad apparatur.
    Återgäldar kramarna! 🙂

  4. peter skriver:

    det är någon form av avskärmande skydd tex om man som misshandlat barn, dom som nu har vart med om det, kan stänga av sina känslor under misshandeln och inte känner ett dugg av slagen. eller den som blir våldtagen och får en black out. en psykoterapeut förklarade för mig att det är en väldigt vanlig händelse när kroppen ar utsatt för ett angrepp, kroppen kan inte själv avgöra om hotet är mildt eller en fara för organismen och försätts i akut försvarsläge. detta med själaflygningar är säkerligen hjärnans sätt att skydda sig emot akut stress för att inte bryta samman. någon sorts sammanbrott som säkerligen skulle behövas medicinernas bort eftersom situationen i sig enligt historien var mycket skrämmande

  5. peter skriver:

    nu lät jag som en doktor 🙂

  6. Sam Zodiac skriver:

    Haha…ja, det gjorde du faktiskt! 😀

    Och i likhet med vad nog de flesta doktorer skulle ha gjort i det här läget, lade du dig också till med en resonerande bortförklaringsattityd, som väldigt många gör när de konfronteras med fenomen som de inte kan eller vill köpa.

    Anledningen till att så många av oss har så svårt att acceptera idén att vårt medvetande skulle kunna klara sig på egen hand utanför kroppen, har jag grunnat över en hel del.

    Min slutsats är att förmodligen är det den djävla rädslan som är framme och spökar igen! 😀

    Det är ju i princip alltid rädslan som ställer till med trubbel här i världen.
    Rädslan att inte få nog med pengar, t ex, ger upphov till ett girigt beteende. Rädslan att inte kunna behålla ens partner alstrar svartsjuka,etc etc…

    Här tror jag att det handlar om rädsla att konfronteras med något som inte ens intellekt på ett nöjaktigt sätt kan förklara.
    För jag menar- egentligen vet ju varken du eller jag till 100% vad som sker när vi dör, right?

    Det finns i princip två tänkbara scenarion- antingen slocknar vi och är oförmögna att vidare ta emot någon yttre informtion, eller också lämnar vi bara den inte längre fungerande och livsdugliga kroppen som om den vore en skrotningsfärdig bil, typ.

    Om man har dessa alternativ att välja på (och jag anser att alternativ två är mera roligt, meningsfullt och spännande), varför i helvete väljer då de allra flesta att tro på det tråkigaste och mest poänglösa av dessa alternativ? Vi har ju det fria valet, eftersom ingen ändå enligt strikt vetenskaplig definition vet svaret!

    Nåja, den som dör får se, för att travestera ett känt uttryck! 😀

  7. Sam Zodiac skriver:

    Förresten, glömde att påpeka en annan grej i sammanhanget, nämligen det faktumet att många som varit kliniskt döda och sedan blivit återuppväckta har berättat om att de under sin bortavaro från kroppen kunnat iaktta specifika händelser som de sedan helt korrekt redogjort för. Att någon tappat instrument, eller något i den vägen. Och det gör ju att teorin om den chockade hjärnan faller. För den kan inte förklara förekomsten av sådana observationer, eller hur, Peter? 😀
    Många böcker har behandlat ämnet ut-ur-kroppen-upplevelser på ett vetenskapligt korrekt sätt. Kenneth Ring m fl läkare t ex. Nå’n läkare vid Karo som heter Göran Grip, har jag för mig också skrivit om det.

  8. peter skriver:

    verkar som om du redan har en bestämd uppfattning om saken my openminded friend 😉

  9. Sam Zodiac skriver:

    Nåja, bestämd och bestämd…
    ”I Want to Believe” heter det som bekant, och det vill jag ju. Men jag tycker också att det mesta talar för att vi har ett medvetande som bara temporärt dväljes i detta fängelse av kött, blod och ben, haha..
    Men vad som händer efter den fysiska kroppens död är för mig en öppen fråga! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s