Jag möttes av en veritabel chock igår natt när jag tittade in på bloggvännen Wendlas sida. Hon lägger ned bloggen på obestämd tid, säger hon. Inte för att det hänt något speciellt, utan helt enkelt för att hon upplever en viss press att skriva något och att detta ger upphov till stress. Wendla pluggar juridik vid Stockholms universitet och studietakten förefaller ha ökat här på sistone, så att allt mindre av tiden kan avsättas för bloggning. Hon har emellertid sparat alla våra kommentarer i sin mailbox och tittar på dem mellan varven, skriver hon.
Wendla, jag och Berben började alla blogga på Expressen. Jag tröttnade dock snbbt på den inkompetens som vid den tiden vidhäftade Expessenbloggen och övergav den och började istället blogga här på WordPress, där man åtminstone kunde komma in och skriva sina inlägg. Wendla och Berben var gamla kompisar från tiden på Expressen och jag lärde känna dem här. Jag minns att Berben tipsade mig om Väduren Wendlas födelsedag den 17 april i år. Jag gick in och grattade henne på hennes blogg och så småningom växte en varm vänskap fram mellan henne och mig.
Jag måste tillstå att jag kände ett visst vemod när jag skrev min sista kommentar på hennes blogg mitt i natten under sidan Wendla. Ja faktum är att jag med viss förvåning kunde notera att några tårar sakta banade sig väg nedför mina kinder! Den är lite konstig ibland, den här bloggvärlden!
Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om Wendla, bloggning, juridik, vemod, kommentarer, ego-orienterat, bloggvärlden, vänner
Ja det var tråkigt för oss. Men Wendla vet nog vad hon gör.
kram!
Jo, det tror jag också att hon gör.
Kram på dig!
Visst är det tråkigt! Jag tycker det känns jättetomt att Wendla slutar blogga. Fast man inte känner varandra så känner man varandra på något vis…Samtidigt så kan man ju inte fortsätta att blogga för att glädja andra!
Ja, visst känner man varandra, även om bekantskapen knutits i den virtuella världen! Och inte håller det väl heller att bara blogga för omvärldens skull! Man måste känna att man själv får ut ngt av det hela för att det ska bli bra. Men vi får trösta oss med hennes avslutande ord; På återseende!
Visst känns det tomt!
Kram!
Oj oj oj hur ska det gå på bloggen utan Wendla 😦 Tack för blogginlägget det lindrar lite! Så varmt, vemodigt, underbart! Ha det!
Tack ska du ha, Berben!
Ha det!
Hon är go den tjejen!
🙂
Ja, visst är hon? 🙂
Tycker mycket om Wendla…tror hon kommer när det finns mer tid över.
🙂
Du, det tror faktiskt jag med!
🙂